Berättelsen om när vi fick ett hjärtebarn fortsätter med del 2.
Så vi kom hem från Lund efter tre dagars "semester". Glada att ha sluppit undan den där skrubben till sjukhussal. Dessutom en känsla av att detta är ju lugnt. Hon mår ju så bra att detta kommer inte att bli några som hellst problem.
Vardagen blev allt mer vardag. Jag bytte lokal-TV:n mot studier. Dottern började på dagis. Personalen var lite nervösa. De hade ju absolut ingen erfarenhet alls av hjärtebarn. Så det var tusen frågor till att börja med. Men det gick rätt bra. Hon åt ju bättre där än hemma. Vilket ju var positivt på ett sätt. Men hur bra som förälder känner man sig då? Inte så högt på skalan kan jag meddela! För där hemma var det samma kamp med ätandet oavsett om det var med eller utan kosttillskott. Och använde man kosttillskott så fick man smussla. Om hon så mycket som anade att man blandat något i maten så kunde man lika gärna kasta den direkt.
Undersökningarna på barnhjärt i Umeå resulterade alltid i att man sa att allting ser bra ut. Och så småningom så blev det färre och färre besök: från en gång i månaden till varannan månad till var tredje för att tillsist vara en gång om halvåret. Allt det här med operationer glömdes mer eller mindre bort. Det var ju bara maten som var ett litet bekymmer.
I Mars så var det åter dags för dottern att träffa hjärtdoktor i Umeå. Företaget som jag för tillfället var och praktiserade på låg alldeles bredvid bussstationen i Skellefteå. Så eftersom Sambon och dottern hade en timmes väntan på bussen till Umeå så följde jag dem på en tidig lunch och vinkade sedan av dem. Det var "Puss-puss!", "hejdå!" och "vi ses i kväll!". Och dom åkte. Dottern var på sitt sedvanligt glada humör och vinkade glatt i bussfönstret.
Strax innan klockan fyra så ringde sambon. Jasså är ni på väg hem nu? Frågade jag. Sambon svarade försiktigt och utdraget: Nääääeee. Vi blev inlagda... En spark i magen. Vad nu då? Vad är det som har hänt? Sambon berättar att man upptäckt att hjärtat inte riktigt slog i som det skulle (AV-block). Och doktorn hade frågat om Dottern hade haft problem med balansen eller varit yr. Men det hade hon ju inte. Eller hade hon det?
Skuldkänslor!
Jag hade bråkat på Dottern kvällen innan. Hon var väldigt gnällig, tjurig och varit väldigt orolig. Inte alls velat sova fast hon skulle ut och resa en bra bit dagen efter. Borde väl ha fattat att det var någonting på gång... ?
Hur som hellst så berättade sambon att man var nu tvungen att sätta in en pacemaker och att detta skulle ske i Lund. Genast såg man framför sig det där trånga rummet på avdelning 93. Skrubben vi blev tilldelade när vi var till Lund senast. Och den här gången såg vi inte ut att slippa undan...
Operationen skulle ske om en dryg vecka. Under tiden skulle Dottern vara under uppsikt på Barn 3 i Umeå. Eftersom vi inte förväntat oss att dom skulle hitta några fel på henne så hade de ingen som hellst packning med sig. Så allt de hade var de kläder de hade på sig när de åkte. Därför skulle jag ta och packa åt dem och sedan ta "bröderna bus" och åka ner och hälsa på över helgen. Patienthotellet bokades från barnhjärt mottagningen i Umeå så vi skulle få bo där "gratis".
Jag kan säga att jag var väldigt nervös för att åka en varm och fullsatt buss i tre timmar med två vilda treåringar alldeles själv. Men det gick faktiskt jättebra. Mycket tackvare att den ena treåringen fick plats bredvid en äldre kvinna som var underbar på att underhålla honom så jag kunde fokusera på den andre "vilden".
Så vi kom fram, checkade in på hotellet och begav oss upp på avdelningen med väskan innehållandes sambons och dotterns kläder. Dottern var pigg och glad. Det verkade ju inte vara något direkt fel på henne. Det enda som syntes var att hon bar en liten rosa väska. Väskan innehöll en "trådlös" EKG apparat som hon kunde ha med sig överallt. Från väskan gick det kablar till elektroderna hon hade på bröst och mage. Signalerna från denna skickades trådlöst till en monitor i sköterskeexpiditionen. På så sätt kunde hålla koll på hennes hjärta utan att hon var tvungen att vara bunden till någon maskin. Avdelningen, Barn 3, består av en korridor som går i en rektangel, med patienternas rum utåt och undersökningsrummen i mitten. Så barnen tyckte det var jättekul att köra "sparkbil" runt och runt och runt. Så barnen trivdes. Sambon trivdes måttligt bra. På barn 3 just då låg det nästan uteslutande barncancer patienter, inga barnhjärt. Så de andra föräldrarna disskuterade nästan uteslutande cancerbehandlingar och andra erfarenheter kring cancer. Och barncancer och barnhjärt behandlingar skiljer sig en hel del.
På kvällen när vi skulle sova på hotellet så började den ena tvillingen att gnälla och stöna. Det dröjde inte länge förrän han kräktes, kräktes och kräktes. Magsjuka! Perfekt! På lördagen var han kry men så åkte näste tvilling dit istället. Och så jag på lördagskvällen. Precis vad man behöver om man skall åka buss i tre timmar hem igen. Som tur var så verkade de inte ha smittat sambon, dottern eller någon annan på Barn 3. Vilket kanske var huvudsaken ändå.
Det slutade med att mamma och hennes dåvarande fick köra de cirka 20 milen och hämta oss. Lite roligt blev det förstås när han stoppade jackan i bagagen och drämde igen bagageluckan och sedan kom på att han hade bilnycklarna i jackfickan. Jackan som låg i bagagen som gick i lås när han stängde luckan. Hursom hellst så efter ett par goda skratt kom vi oss iväg hemmåt. Vi fick ut jackan och nyckeln genom att en taxichaffis kommit på att man kunde nå bagagen via det infällda armstödet i baksätet.
Veckan efteråt så åkte sambon och Dottern ambulansflyg till Sturup och Lund. Läkaren som tjänstgjorde på ambulansflyget lär skall ha varit rejält lik min mosters man så Dottern blev förtjust i honom direkt. På flyget hade hon - Dottern - för övrigt haft tebjudning med samtliga ombord. Så det kändes lite märkligt. Var hon verkligen så dålig att hon nu behövde en pacemaker? Men å andra sidan så var det nog så att man upptäckt detta AV-block relativt tidigt. Så det märktes inte utåt ännu. Dessutom så var hon ju en riktig fighter. För även om hon ramlade och skrapade upp knän och armbågar så sa hon aldrig något. Inget gråt förrens någon vuxen "ojjade" sig över det hela. Vilket även dagispersonalen lite oroligt rapporterat.
Dagen efter så ringer sambon. Hon är sprudlande glad, som om hon vunnit en miljon. Första tanken är: Har dom konstaterat att hon inte behöver någon pacemaker ändå? Och att vi slipper den där "skrubben"? Det senare var sant. Dom har byggt ett nytt barnsjukhus! Berättar sambon glatt. Du skall se salen vi fått. Den är jättestor! Av någon underlig anledning kändes detta som en stor lättnad. Nästan lika stor som om de sagt att hon nog inte behövde en pacemaker ändå.
Någon dag senare så hade åter tvillingarna lämnats hos Farmor och jag tog ett reguljärt flyg ner till Lund. Och jag måste erkänna att, trots att jag blivit förvarnad, så kändes det märkligt att det faktiskt var en normal sjukhussal som Dottern fått. Dottern var förövrigt lika pigg som vanligt. Och hon motsatte sig alltid alla undersökningar. EKG, saturation, ultraljud och blodprover. Kvällen innan operationen fick vi träffa kirurgen och titta på Barn-IVA. Dit hon skulle föras efter operationen. Sedan skulle sänges renbäddas. Dottern badas och skrubbas ren. Även badet motsatte hon sig. Annars brukar hon gilla att bada. Men antagligen kände hon på sig vad som var på gång.
Klockan 8 dagen efter så var det så dags att köra upp på Operation. Först gavs ett lugnande medel som gjorde Dottern groggy och lite på lyran. Som en person som har fått alldeles för mycket alkohol att dricka. Sedan var det då dags för den korta marchen upp till OP. Detta måste vara bland det värsta man kan uppleva som förälder. Att lämna bort barnet till operation och sedan de timmar av väntan som sedan tar vid. Och jag kan bara säga att hur många gånger man än får göra denna korta vandring så vänjer man sig riktigt aldrig. Det tar kanske 2 minuter men det känns som hundra år. Väl uppe på OP så får en förälder följa med in när hon sövs. Sambon anmälde sig genast. Jag protesterade inte. Istället fick jag återvända till salen och hämta de saker vi hade kvar på rummet. För någon annan skulle flytta in i sal vi haft medans Dottern låg på B-IVA.
Medans man väntar är man fri att göra vad man vill. När operationen är färdig så ringer dom till ens mobiltelefon. Eller, om man ingen mobil har, så får man en personsökare. Operationen skulle ta 6 timmar eftersom de även skulle "passa på" och utföra en sån där "banding" operation. Lite klyschigt brukar man säga att tiden kryper fram. Jag kan härmed intyga att det är absolut sant.
Strax efter klockan 2 ringde telefonen och kirurgen meddelade att nu var operationen klar. Dottern skulle komma till B-IVA om en liten stund. Eftersom vi då befann oss nere i centrala delarna av Lund så blev det språngmarsh tillbaka till BUS (Barn- och Ungdoms-Sjukhuset).
Uppsväld som en padda bland slangar, sladdar och ännu mer slangar låg hon där på sin säng. Bredvid sängen stod en respirator och pyste i tackten på hennes andning. Så var det åter igen dags att vänta. Denna väntan var inte riktigt lika plågsam som under själva operationen. För nu kunde man ju se och röra vid Dottern. Man hade koll på läget. Dock så önskade man att man inte hade sett Cityakuten fullt så många gånger. För det tog inte lång tid innan. Kontollen med EKG och allt det där började att pipa. På TV så betyder det där att patienten håller på att dö. Så man hajjade till de första gångerna. Inte blev det bättre av att personalen knappt verkade notera att larmet gick. Och sällan gjorde sig någon större brådska. Men man lärde sig snabbt att larmet går hela tiden. Och nio gånger av tio så beror det på att mätaren inte sitter som den skall.
Ibland vaknade dottern till och då gällde det att vara snabb. Annars slet hon lös alla sladdar och slangar med kanyler och allt. Så då fick man hålla i henne allt vad man kunde medans Sjöterskan gav en extra dos sövande. Detta blev allt vanligare ju närmare tiden för att väcka henne kom.
Två dagar efter operationen fick komma ner till avdelning 67. Och nu så tar det tradiga och långsamma arbetet med rehabiltering. Blåsa såpbubblor och kasta boll och sådana övningar. Vätska i lungorna skall arbetas bort innan vi får åka hem.
Samtidigt så har Dottern slutat att äta fast föda. Endast välling duger numer. Humöret är inte heller på topp. Så säger man att dottern skall få en kort permission. Att få komma ut i den friska luften gör nog susen. Sagt och gjort vi går ner på stan med dottern i sittvagn. Vi hittar en lekpark där dottern får leka. Hon vill gunga lite. Men inte så mycket mer. Men det är kanske tur det. Då man inte får lyfta henne under armarna så är det lite svårt at få henne i och ur gungan utan att hon skriker.
Innan vi återvänder till BUS så passar vi på att handla mat på Ica Malmborgs. Strax innan vi kommer dit så deklarerar dottern å det bestämdaste att hon är törstig. Så vi stannar till i cafet i entrén till ICA. En Festis till dottern, en chockladboll och cola light till mig och kaffe och en biskvi till sambon. När vi satt oss till bords så är dottern riktigt intresserad av min chocklad boll. Vill du smaka? Frågar jag och ger henne chokladbollen. Innan vi vet ordet av så har hon satt i sig den. De andra föräldrarna som satt där måste ha undrat vad vi var för ena. Som jublar åt att deras barn vräker i sig sötsaker. Men det spelade ingen roll. Vi hade ju vunnit på lotto!
Stärkta av framgången återvände vi till BUS. Och jo! Dottern hade plötsligt en betydligt större aptit för mat nu än innan operationen. Plötsligt kändes rehabiliteringen lätt. Och två veckor efter operationen var vi hemma igen.
Tvillingbröderna blev överlyckliga när vi kom hem igen. Även om Farmor och ”Mormor” (Min mormor) hade gjort sitt bästa för att skämma bort dem. De hade dessutom vuxit en hel del under tiden vi varit borta. Det var knappt att man kände igen dem. Lugnet återvände. Men inte riktigt samma bedrägliga lugn som innan. Nu visste vi att när man ansåg att trycket i den kammaren, den som borde vara den vänstra, var tillräckligt så skulle ”den stora operationen” utföras. Vilket seglade runt som ett mörkt rengnmoln i bakhuvudet. Nu befann vi oss i ett väntrum. I väntan på en operation som kunde innebära en höjning av Dotterns välmående såväl som i katastrof. En operation som det sades var så ny att den aldrig utförts i sverige tidigare. Men hur sant det är vet jag dock inte.
Så vi kom hem från Lund efter tre dagars "semester". Glada att ha sluppit undan den där skrubben till sjukhussal. Dessutom en känsla av att detta är ju lugnt. Hon mår ju så bra att detta kommer inte att bli några som hellst problem.
Vardagen blev allt mer vardag. Jag bytte lokal-TV:n mot studier. Dottern började på dagis. Personalen var lite nervösa. De hade ju absolut ingen erfarenhet alls av hjärtebarn. Så det var tusen frågor till att börja med. Men det gick rätt bra. Hon åt ju bättre där än hemma. Vilket ju var positivt på ett sätt. Men hur bra som förälder känner man sig då? Inte så högt på skalan kan jag meddela! För där hemma var det samma kamp med ätandet oavsett om det var med eller utan kosttillskott. Och använde man kosttillskott så fick man smussla. Om hon så mycket som anade att man blandat något i maten så kunde man lika gärna kasta den direkt.
Undersökningarna på barnhjärt i Umeå resulterade alltid i att man sa att allting ser bra ut. Och så småningom så blev det färre och färre besök: från en gång i månaden till varannan månad till var tredje för att tillsist vara en gång om halvåret. Allt det här med operationer glömdes mer eller mindre bort. Det var ju bara maten som var ett litet bekymmer.
I Mars så var det åter dags för dottern att träffa hjärtdoktor i Umeå. Företaget som jag för tillfället var och praktiserade på låg alldeles bredvid bussstationen i Skellefteå. Så eftersom Sambon och dottern hade en timmes väntan på bussen till Umeå så följde jag dem på en tidig lunch och vinkade sedan av dem. Det var "Puss-puss!", "hejdå!" och "vi ses i kväll!". Och dom åkte. Dottern var på sitt sedvanligt glada humör och vinkade glatt i bussfönstret.
Strax innan klockan fyra så ringde sambon. Jasså är ni på väg hem nu? Frågade jag. Sambon svarade försiktigt och utdraget: Nääääeee. Vi blev inlagda... En spark i magen. Vad nu då? Vad är det som har hänt? Sambon berättar att man upptäckt att hjärtat inte riktigt slog i som det skulle (AV-block). Och doktorn hade frågat om Dottern hade haft problem med balansen eller varit yr. Men det hade hon ju inte. Eller hade hon det?
Skuldkänslor!
Jag hade bråkat på Dottern kvällen innan. Hon var väldigt gnällig, tjurig och varit väldigt orolig. Inte alls velat sova fast hon skulle ut och resa en bra bit dagen efter. Borde väl ha fattat att det var någonting på gång... ?
Hur som hellst så berättade sambon att man var nu tvungen att sätta in en pacemaker och att detta skulle ske i Lund. Genast såg man framför sig det där trånga rummet på avdelning 93. Skrubben vi blev tilldelade när vi var till Lund senast. Och den här gången såg vi inte ut att slippa undan...
Operationen skulle ske om en dryg vecka. Under tiden skulle Dottern vara under uppsikt på Barn 3 i Umeå. Eftersom vi inte förväntat oss att dom skulle hitta några fel på henne så hade de ingen som hellst packning med sig. Så allt de hade var de kläder de hade på sig när de åkte. Därför skulle jag ta och packa åt dem och sedan ta "bröderna bus" och åka ner och hälsa på över helgen. Patienthotellet bokades från barnhjärt mottagningen i Umeå så vi skulle få bo där "gratis".
Jag kan säga att jag var väldigt nervös för att åka en varm och fullsatt buss i tre timmar med två vilda treåringar alldeles själv. Men det gick faktiskt jättebra. Mycket tackvare att den ena treåringen fick plats bredvid en äldre kvinna som var underbar på att underhålla honom så jag kunde fokusera på den andre "vilden".
Så vi kom fram, checkade in på hotellet och begav oss upp på avdelningen med väskan innehållandes sambons och dotterns kläder. Dottern var pigg och glad. Det verkade ju inte vara något direkt fel på henne. Det enda som syntes var att hon bar en liten rosa väska. Väskan innehöll en "trådlös" EKG apparat som hon kunde ha med sig överallt. Från väskan gick det kablar till elektroderna hon hade på bröst och mage. Signalerna från denna skickades trådlöst till en monitor i sköterskeexpiditionen. På så sätt kunde hålla koll på hennes hjärta utan att hon var tvungen att vara bunden till någon maskin. Avdelningen, Barn 3, består av en korridor som går i en rektangel, med patienternas rum utåt och undersökningsrummen i mitten. Så barnen tyckte det var jättekul att köra "sparkbil" runt och runt och runt. Så barnen trivdes. Sambon trivdes måttligt bra. På barn 3 just då låg det nästan uteslutande barncancer patienter, inga barnhjärt. Så de andra föräldrarna disskuterade nästan uteslutande cancerbehandlingar och andra erfarenheter kring cancer. Och barncancer och barnhjärt behandlingar skiljer sig en hel del.
På kvällen när vi skulle sova på hotellet så började den ena tvillingen att gnälla och stöna. Det dröjde inte länge förrän han kräktes, kräktes och kräktes. Magsjuka! Perfekt! På lördagen var han kry men så åkte näste tvilling dit istället. Och så jag på lördagskvällen. Precis vad man behöver om man skall åka buss i tre timmar hem igen. Som tur var så verkade de inte ha smittat sambon, dottern eller någon annan på Barn 3. Vilket kanske var huvudsaken ändå.
Det slutade med att mamma och hennes dåvarande fick köra de cirka 20 milen och hämta oss. Lite roligt blev det förstås när han stoppade jackan i bagagen och drämde igen bagageluckan och sedan kom på att han hade bilnycklarna i jackfickan. Jackan som låg i bagagen som gick i lås när han stängde luckan. Hursom hellst så efter ett par goda skratt kom vi oss iväg hemmåt. Vi fick ut jackan och nyckeln genom att en taxichaffis kommit på att man kunde nå bagagen via det infällda armstödet i baksätet.
Veckan efteråt så åkte sambon och Dottern ambulansflyg till Sturup och Lund. Läkaren som tjänstgjorde på ambulansflyget lär skall ha varit rejält lik min mosters man så Dottern blev förtjust i honom direkt. På flyget hade hon - Dottern - för övrigt haft tebjudning med samtliga ombord. Så det kändes lite märkligt. Var hon verkligen så dålig att hon nu behövde en pacemaker? Men å andra sidan så var det nog så att man upptäckt detta AV-block relativt tidigt. Så det märktes inte utåt ännu. Dessutom så var hon ju en riktig fighter. För även om hon ramlade och skrapade upp knän och armbågar så sa hon aldrig något. Inget gråt förrens någon vuxen "ojjade" sig över det hela. Vilket även dagispersonalen lite oroligt rapporterat.
Dagen efter så ringer sambon. Hon är sprudlande glad, som om hon vunnit en miljon. Första tanken är: Har dom konstaterat att hon inte behöver någon pacemaker ändå? Och att vi slipper den där "skrubben"? Det senare var sant. Dom har byggt ett nytt barnsjukhus! Berättar sambon glatt. Du skall se salen vi fått. Den är jättestor! Av någon underlig anledning kändes detta som en stor lättnad. Nästan lika stor som om de sagt att hon nog inte behövde en pacemaker ändå.
Någon dag senare så hade åter tvillingarna lämnats hos Farmor och jag tog ett reguljärt flyg ner till Lund. Och jag måste erkänna att, trots att jag blivit förvarnad, så kändes det märkligt att det faktiskt var en normal sjukhussal som Dottern fått. Dottern var förövrigt lika pigg som vanligt. Och hon motsatte sig alltid alla undersökningar. EKG, saturation, ultraljud och blodprover. Kvällen innan operationen fick vi träffa kirurgen och titta på Barn-IVA. Dit hon skulle föras efter operationen. Sedan skulle sänges renbäddas. Dottern badas och skrubbas ren. Även badet motsatte hon sig. Annars brukar hon gilla att bada. Men antagligen kände hon på sig vad som var på gång.
Klockan 8 dagen efter så var det så dags att köra upp på Operation. Först gavs ett lugnande medel som gjorde Dottern groggy och lite på lyran. Som en person som har fått alldeles för mycket alkohol att dricka. Sedan var det då dags för den korta marchen upp till OP. Detta måste vara bland det värsta man kan uppleva som förälder. Att lämna bort barnet till operation och sedan de timmar av väntan som sedan tar vid. Och jag kan bara säga att hur många gånger man än får göra denna korta vandring så vänjer man sig riktigt aldrig. Det tar kanske 2 minuter men det känns som hundra år. Väl uppe på OP så får en förälder följa med in när hon sövs. Sambon anmälde sig genast. Jag protesterade inte. Istället fick jag återvända till salen och hämta de saker vi hade kvar på rummet. För någon annan skulle flytta in i sal vi haft medans Dottern låg på B-IVA.
Medans man väntar är man fri att göra vad man vill. När operationen är färdig så ringer dom till ens mobiltelefon. Eller, om man ingen mobil har, så får man en personsökare. Operationen skulle ta 6 timmar eftersom de även skulle "passa på" och utföra en sån där "banding" operation. Lite klyschigt brukar man säga att tiden kryper fram. Jag kan härmed intyga att det är absolut sant.
Strax efter klockan 2 ringde telefonen och kirurgen meddelade att nu var operationen klar. Dottern skulle komma till B-IVA om en liten stund. Eftersom vi då befann oss nere i centrala delarna av Lund så blev det språngmarsh tillbaka till BUS (Barn- och Ungdoms-Sjukhuset).
Uppsväld som en padda bland slangar, sladdar och ännu mer slangar låg hon där på sin säng. Bredvid sängen stod en respirator och pyste i tackten på hennes andning. Så var det åter igen dags att vänta. Denna väntan var inte riktigt lika plågsam som under själva operationen. För nu kunde man ju se och röra vid Dottern. Man hade koll på läget. Dock så önskade man att man inte hade sett Cityakuten fullt så många gånger. För det tog inte lång tid innan. Kontollen med EKG och allt det där började att pipa. På TV så betyder det där att patienten håller på att dö. Så man hajjade till de första gångerna. Inte blev det bättre av att personalen knappt verkade notera att larmet gick. Och sällan gjorde sig någon större brådska. Men man lärde sig snabbt att larmet går hela tiden. Och nio gånger av tio så beror det på att mätaren inte sitter som den skall.
Ibland vaknade dottern till och då gällde det att vara snabb. Annars slet hon lös alla sladdar och slangar med kanyler och allt. Så då fick man hålla i henne allt vad man kunde medans Sjöterskan gav en extra dos sövande. Detta blev allt vanligare ju närmare tiden för att väcka henne kom.
Två dagar efter operationen fick komma ner till avdelning 67. Och nu så tar det tradiga och långsamma arbetet med rehabiltering. Blåsa såpbubblor och kasta boll och sådana övningar. Vätska i lungorna skall arbetas bort innan vi får åka hem.
Samtidigt så har Dottern slutat att äta fast föda. Endast välling duger numer. Humöret är inte heller på topp. Så säger man att dottern skall få en kort permission. Att få komma ut i den friska luften gör nog susen. Sagt och gjort vi går ner på stan med dottern i sittvagn. Vi hittar en lekpark där dottern får leka. Hon vill gunga lite. Men inte så mycket mer. Men det är kanske tur det. Då man inte får lyfta henne under armarna så är det lite svårt at få henne i och ur gungan utan att hon skriker.
Innan vi återvänder till BUS så passar vi på att handla mat på Ica Malmborgs. Strax innan vi kommer dit så deklarerar dottern å det bestämdaste att hon är törstig. Så vi stannar till i cafet i entrén till ICA. En Festis till dottern, en chockladboll och cola light till mig och kaffe och en biskvi till sambon. När vi satt oss till bords så är dottern riktigt intresserad av min chocklad boll. Vill du smaka? Frågar jag och ger henne chokladbollen. Innan vi vet ordet av så har hon satt i sig den. De andra föräldrarna som satt där måste ha undrat vad vi var för ena. Som jublar åt att deras barn vräker i sig sötsaker. Men det spelade ingen roll. Vi hade ju vunnit på lotto!
Stärkta av framgången återvände vi till BUS. Och jo! Dottern hade plötsligt en betydligt större aptit för mat nu än innan operationen. Plötsligt kändes rehabiliteringen lätt. Och två veckor efter operationen var vi hemma igen.
Tvillingbröderna blev överlyckliga när vi kom hem igen. Även om Farmor och ”Mormor” (Min mormor) hade gjort sitt bästa för att skämma bort dem. De hade dessutom vuxit en hel del under tiden vi varit borta. Det var knappt att man kände igen dem. Lugnet återvände. Men inte riktigt samma bedrägliga lugn som innan. Nu visste vi att när man ansåg att trycket i den kammaren, den som borde vara den vänstra, var tillräckligt så skulle ”den stora operationen” utföras. Vilket seglade runt som ett mörkt rengnmoln i bakhuvudet. Nu befann vi oss i ett väntrum. I väntan på en operation som kunde innebära en höjning av Dotterns välmående såväl som i katastrof. En operation som det sades var så ny att den aldrig utförts i sverige tidigare. Men hur sant det är vet jag dock inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar